Så är vi igång igen. Ny säsong, nya drömmar, samma typ av mix mellan förväntningar och vånda. Eller kanske inte helt, förresten. Den är omöjligt att sätta fingret på, den där kollektiva känslan som omgärdar laget inför en seriestart. Media gör sitt, och olika typer av basinformation trimmar uppfattningarna mot vissa realiteter. För faktum är att just förväntningarna i år känns osedvanligt sunt nedtonade. Ungefär som 2006, det enda år på bra länge utan vissa övermått av hybris i och kring AIK. Och hittills detta millenniums bästa placering i det svenska seriesystemet...

Har man understundom ansvar för en kåk ute i Roslagen, så får man genom åren lära sig att anpassa hushållet efter vissa praktiska förutsättningar som plötsligt kan uppstå. Elavbrott, teleavbrott, insnöad uppfart eller takpannor virvlandes som tifo-konfetti när höststormar dundrar på. Vimpeln har nu lyckats uppfinna en egen knut neråt på flaggstången, så att den står som en anorektisk spinnaker där i vårbrisen.

Med sådana omständigheter lär man sig att laga mat på gasolkök med stearinljus som enda lux och lumen, eller i värsta fall elda kakelugnen med en gammal stol. Och vad har denna klagosång med en premiärvinst mot Halmstad att göra? Inget mer än själva känslan kring hanteringen av detta årets första kröniketext...förutsättningarna känns i motsvarande grad spartanska, då det inte går att förutse var det hela hamnar. På den nygamla, pensionsfärdiga sajten, eller hinner den nya se dagens ljus? Kanske har jag utan att veta om det bloggat för första gången i mitt liv...?

Nog om det - förändring har genomsyrat Gnaget denna vinter, så låt oss tro att en ny sajt hjälper till att sätta punkt för det gamla, öppna portarna för det nya. Jag går i sammanhanget direkt på söndagens läckerbit - målet som förlöste nästan ¼ av Sveriges premiärpublik, och gav AIK:s herrlag den första allsvenska trepoängaren i upptakten sedan degraderingsåret 2004. För fullträffen i 55:e minuten var inte bara mycket snygg, det har om man vill se det, en större symbolisk innebörd.

Fasta situationer har det utlovats bot och bättring kring från Mikael Stahre och hans mannar, och han har personligen tydliggjort för mig att detta innebär träning, finslipning på exakt alla tänkbara situationer. Så även inkast, och även om varianten som nu blev en upptakt till målet inte var av något avancerat slag, blev den ju just en källa till succé.

Bollen kastas från höger mot vår trollgubbe - Mats Rubarth - som med en dubblett av aviga kroppsfinter för bollen vinkelrätt inåt mitten, och på en sandåker till spelyta lyckas servera vår främste distansskytt - Wilton - ett perfekt upplägg som det bara är att trycka till på. En stramare till 1-0.

Eller vänta? Beskrivningen är väl något sånär, men våra hjältar har bytt skepnad och namn. Framtiden är här! Martin Kayongo-Mutumba, som var AIK:s framtid redan på Richard Moneys tid, har återvänt från exilen. Och har under försäsongen trappat upp till ett rungande svar på den vilsna frågan om vem som någonsin ska kunna ersätta ikonen #23 med ett man-man-artisteri på vänsterflanken. Startelvans största frågetecken, sett till förhandstips, blev matchens utropstecken.

Och Gabriel Özkan, vars kapacitet också delvis kan liknas vid Rubarths, har därtill spetsegenskaper som påminner om en omtalad brasse. Den sistnämnde har strött nytt salt i våra lättrispade svartgula sår, men hans betydelse i eftermälet har också börjat ta mytologiska proportioner. Glöm 2006, eller inspireras möjligen av det. Nu är det 2009. Nu har vi Özkan och Mutumba!

Och AIK har kvar trotjänare som Danielarna Örlund och Tjernström, vilka skapar känslan av förankring bakåt, såväl sett i fotbollstaktik som utmed en tidsaxel. Även om bägges närvaro i startelvan till åtminstone viss del blev frukten av otäcka och oönskade omständigheter: ett benbrott på februaris sista dag som undertecknad önskat sig inte varit åsyna vittne till (än mer att det aldrig hänt förstås!), respektive en lika snedtajmad som mystisk blodförgiftning på försäsongens kanske största sensation: Kevin Walker. Tillsammans med Miran Burgic får dessa stå för att AIK:s trista skadehistoria förföljer oss in i framtiden. Krya på er, ni kommande tiders hjältar!

Mer glädjande då att två av ikonerna från lyckoåret 06 tycka ha hittat tillbaka från långvariga avbräck, och åter skapar en solid högerkant. Kenny Pavey och Markus Jonsson känns givna. Att "Tjerna" nu permanent centrerats mot mitten, och Nisse Johansson istället lyfts ut mot vänsterkanten i fyrbackslinjen, är två tydliga omplaceringar som skapat trygghet i strategin. Jorge Ortiz tycks ha börjat förstå hur han ska utnyttja sina kvaliteter på svensk mark, och landsmannen Iván Obolo utmärkte sig inte särskilt utan var bara - klart bra! Sist ut att kommenteras i startelvan är mittlåset: vår holländske import från Finland, Jos Hooivelt, är på väg att bli en sensation. Och Per Karlsson tycks vara det perfekta, lojala komplementet.

Nej, allt var inte så skimrande som beskrivits, men nog var insatsen fullt godkänd på en bedrövlig area. Vad Stahres nya filosofi inte tycks råda bot på, om man analyserar denna första reella prövning, är den hopplösa förutsägbarheten i att spelet tappas efter ett ledningsmål. Om detta är premiärnerver mer än en naturlag får fortsättningen utvisa. Men en patentlösning skulle smaka!

Och det känns som att om fotbollspremiärer i Sverige ginge av stapeln midsommarveckan, så skulle man likväl behöva rusta sig med mer än halva vintergarderoben! Nu hade vädergudarna lockat med kattgyllene solstrålar dagarna innan, bara för att retsamt bjuda på regnfront som säkerligen skrämde bort en betydande del ur marginalpubliken.

Men den traditionella folkfest som spelarbussmottagningen numera utgör, och ett ännu legitimt tillfälle för alla som har lust att bränna av pyroteknik i AIK:s namn, skapar en tillströmmande motkraft. I krisens år är det imponerande att fylla Råsunda upp till nästan 22k-sträcket. Även om närvaron var häftigare än stämningen, som stundtals mest liknande en vårsömnig huggorm.

SVT, liksom andra medier, lyckas dock nogsamt undvika denna positiva effekt, utan replikerar med ett problembaserat inslag två dagar senare som på svepande grunder sammankopplar supporterengagemang i framförallt AIK med hotbilder. Ur vissa aspekter får framtiden aldrig te sig ljus. AIK:are - bliv vid din svarta, ondskefulla läst! Jag bör kanske sluta här. Risken finns ju att jag från vissa håll tolkas som en engagerad supporter - en otäck hämsko för hela idrottsidealets idé!

Allsvenskan har i år fått proffsdomare. Det är säkerligen bra, men det kollektivet kunde ha gjort bättre reklam för sig än alla dessa stokastiska straffbedömningar som fördelade poäng till höger och vänster. Domarkvaliteten drabbade denna gång inte Gnaget - det är inte herr Hanssons fel att han "tvingas" varna Özkan efter sitt enligt etablissemanget överdrivna jubel. Men hela tillämpningen av regelverket känns för ofta som en modern version av Bibelns "sila mygg och svälja kameler".

Ishockeyglöden falnade i måndags, men vilken inspirationskälla! Ett stort TACK för alla de krigarhjärtan som visats upp under året. Här har förnyelsen nått längre än fotbollen, om än inte inväxlat till en plats i den absoluta eliten...än. Men målsättningen är ett glasklart föredöme.

Och: innebandyn har slagläge i sin semifinal. Därtill alltså tre lika eftertraktade som rätt ovanliga poäng i den allsvenska fotbollsupptakten. Mot erkänt svåra HBK. Tillvaron kunde vara värre.

Text: Stefan Livstedt