Jag står där mitt på en becksvart skogsväg med ett vinglas i handen. Klockan är närmare tio på kvällen, i en vår som kokar av naturliv även efter mörkrets inbrott. Situationen är tyvärr ganska logisk - alltför väl känner jag mina inre pappenheimare.

I tidigare text ojade jag mig en del över lantlivets vedermödor, och de primitiva villkor man kan utsätta sig för. Detta ska ställas mot ett faktum som inneburit ett rejält trendbrott på bara de senaste åren: även ute i Roslagen, med endast en handfull tv-kanaler i sändningsutbudet, kan jag numera ladda hem varje AIK-match i realtid.

Att följa kampen i Kalmar via nätet var i princip problemfritt, bortsett från att bilden hackade några gånger. Detta är ändå rätt svindlande. Mina egna första minnen från huset berör svårigheter i att få in en snöig bild av "ettan" på en svartvit, ouppvärmd mottagare. När våra småttingar av idag når ålderns höst, kan de berätta för sina efterlevande: "I min ungdom var man ofta tvungen att ladda om sin mediespelare flera gånger under en match...ock ock!"

Så i det rum, där jag fredagskvällar sent 60-tal fick krypa ner mellan kyliga lakan och se glöden från ett värmeelement mitt på golvet som enda ljuskälla, kunde jag nu avnjuta en pasta framför plattskärmen, och beskåda Gnaget fotboll bygga upp sin bästa seriestart på tolv år. Hyfsat övrigt, men den gången låg jag vid Sheraton Hotels pool i Kampala (som syns i en scen i "Last King of Scotland") och tog emot beskedet om bortasegern mot Trelleborg via en två dagar gammal DN. C&C jobbade i Uganda vid den tiden.

Men, det är något med tv-formatet som gör att jag inte klarar anspänningen av att mot slutet se AIK försvara en uddamålsledning. När som nu målet också tillkommer så pass snabbt i matchen, blir minuterarna till en hävstångseffekt på nerverna. Och man har ingen att skrika med eller på, i detta fyrkantiga koncentrat av rörliga pixlar. Jag bryter upp i 85:e minuten, och promenerar ut på den mörka vägen. Står och andas tyst och låter sekundvisaren på armbandsuret sega några varv, och ser samtidigt husets härd lysa tryggt mellan askarna, ovetandes om det o så viktiga budskap det innehåller, när jag snart skall stega tillbaka. "1-1 är ju som sagt långt mer än ok", förbereder jag mentalt i tanken.

Men Gnaget höll streck, och detta inte minst för att de besatt något jag själv saknade - mod! Och frågan är om inte denna årgångs öppning bär en högre dignitet än 1997, med tanke på skalparna som nedlagts. Färre mål, knappare vinster - visst - men att knipa regerande svenska mästarna på bortaplan är mer meriterande än en triumf på "Tjångavallen" någonsin varit. Att laget nu också tagit full pott på två motståndare som man haft erkänt svårt för gör inte saken sämre.

Så nog känns det gott att låta karamellerna som låg i påskägget detta år smälta sakta i munnen! Men ska man tillbaka till realiteten, så läses detta antagligen när nästa tänkbara fallgrop ligger närmre i tiden än triumfen på Kalmarskans. För med konsekvens i resonemanget: visst är det rätt otäckt hur lätt AIK avfärdat Malmö FF på hemmaplan på senare år?

Men nu är nu, även om glädjande närminnen bleknar när nästa omgång sagt sitt. Psyket är inte stabilare än den senaste matchen medger! Låt oss därför hålla fast vid vissa intryck från Annandagen ett tag till. Modet har jag redan nämnt, men därtill visade Stahres flock upp två övriga egenskaper, som förvisso hör ihop med varandra i en spiralkedja av orsak och verkan: vilja och självförtroende.

AIK slog Kalmar FF därför att man gick ut med den självklara inställningen att detta var fullt möjligt, om än en krävande uppgift. Men det ska inte sammanblandas med de poängdrömmar som vissa smålag har när de anträder Råsundas gräs (åker), och ibland lyckas med. För AIK, i svarta hemmatröjor, betedde sig som just ett hemmalag. En känsla som en bojkottbefriad klack hjälpte till att rama in. Man slet ner smålänningarna, och till skillnad mot i premiärmatchen, så ändrades inte inställningen av ett ledningsmål.

Och ändå: det kanske mest spännande, eller oroande om man ser ett halvtomt glas, med denna succéartade öppning är att själva spelet har mycket kvar av utvecklingspotential, trots att Martin Kayongo-Mutumbas spelstil nu fick ett kvitto på att det håller i olika sorters kamper. Mycket kommer att bli än bättre. Två mål på två matcher till exempel, detta liknar -98 likaväl som -06. Vilket ju i och för sig inte gör något, om man följer parallellen fullt ut...

Det finns ett svartgult sparkapital i Bojan Djordjic, Gabriel Özkan, Miran Burgic, Tomi Maanoja, Kevin Walker, och efter en halvtimme av matchen får så Kenny Pavey sälla sig till skaran. Sex mannar som utan överdrift med rätta aspirerar på en plats i startelvan.

Försvaret känns ramstarkt, och det enda att beklaga kring detta är att löftet Walid Atta hålls utanför backlinjen. Lite slentrianmässigt klankas det på Daniel Örlund trots två raka nollor. Eftersom det alltid måste finnas en pysventil för pessimistiska gnagare, kan detta delvis ses som ett kvitto på att samtliga utespelares prestationer hittills faller in under allmän acceptans.

Högerkanten bedrev ett tvåfrontskrig, och krävde alltså Pavey som bondeoffer. Men med Markus Jonsson fick vi vår egen Kapten Blod, som efter några minuter i medicinsk depå kom tillbaka mer som en Döbeln vid Jutas, i trendriktigt svart bandage. Mikael Thorstensson (ett fältnamn som förpliktigar) liknade en Emil i Lönneberga som käkat taggtråd. Och Jorge Ortiz, som under försäsongen mest utmärkte sig med ny mikrofonfrilla, såg nu ut som något en militärjunta skulle anlita - åtminstone kändes det som om kalmariterna fick någon liknande association.

Att fotboll kan vara som ett krig med blod, svett och glädjetårar manifesterades av marskalk Mikael Stahres armé. Det skulle inte bli någon barnlek, och detta tydliggjorde rättsskiparen. Vilket kan ses som en horribel släpphänthet när det gällde hemmakaptenens kapningsförsök mot slutet av första. Men AIK slapp också undan. Skall man dock vara raljant kan domaren ses som en pokerspelare med afasi..."visst ja, kortleken!" tycktes han tänka med en fjärdedel av slaget kvar. Oavsett det är disciplin något som mannarna får drillas kring hemma på exercisgården. För många onödiga varningar har det blivit.

En seger är alltid en seger, och historien låter utvisa dess betydelse. Men kriget vinns när det avgörande slaget har stått, och dit är det ännu långt! Nu närmast väntar ett nytt anfall mot Stockholm av danskättlingar. Trumpetare: blås för beredskap - Till vapen!

...eller så är fotboll bara en lek? I mitt inre råder nu fredligt lugn, när jag återträtt till civilisationen i Solna. Ty den som sig i leken ger, kan av leken glädjas!

Forza!
Stefan Livstedt